www.aakritik.info

En kritisk sida om Anonyma Alkoholister och tolvstegsrörelsen

Min dagbok

Nedan kan du läsa utdrag ur min dagbok. Du får ta den för vad den är; personliga och sporadiska tankar. Ibland med en viss bitterhet, ibland förvirrade. Jag är inte religiös och Gud är egentligen något oerhört personligt för mig, men jag har låtit det stå kvar för att illustrera både min rädsla och mitt hopp. Stora delar är skrivna under min resa i USA där jag besökte flera AA-evenemang och umgicks med AA-folk.

Syftet med att publicera denna dagbok är att någon annan avhoppare kanske kan identifiera sig och känna lite styrka i de egna tankegångarna. Jag vill också visa svårigheten att bryta mot tankeprogrammeringen - att man inte lämnar AA med samma lätthet som andra organisationer.

Jag vill betona att det mesta är skrivet innan jag började leta upp annan kritisk information om AA. Tankegångarna kommer alltså inifrån mig själv.

2007-06-19

Jag är rädd att jag aldrig ska bli bra. Jag är rädd för att när niondesteget är slut så finns det inget mer kraftfullt att sätta in mot min nedåtspiral. Jag är fortfarande rädd för att Gud inte finns för mig, eller att villkoren är för hårda. Det där jäkla första steget igen. Jag är fortfarande bara en sorts alkoholist, medan de andra är RIKTIGA alkoholister. Jag kan inte minnas hur det var. Jag känner ingen tacksamhet att det är över.

Hur ska jag kunna bli en i AA? Jag känner mig inte som en av dem. (Hur ska jag hålla upp en trovärdighet inför mina sponsirer?)

AA skrämmer mig. Sjuka människor överallt med sina egenkomponerade sjuka teorier om allting och vad "sjukdomen" är för något. Blandat med en hel del fanatism och bokstavstroende i Stora Boken. Jag gillar den, men den skrevs trots allt av ett gäng halvtorrfulla alkisar på 30-talet. AA känns som en sekt ibland, och jag har minsann gjort mina försök att sektifiera AA. Jag är typ rädd för att ta en nykomling till AA. Känns som att jag värvar medlemmar till sekten. Där får de höra att de inte klarar sig utan AA, vilket det inte finns några vetenskapliga belägg för.

(Kommentar i efterhand: Det blev lättare att acceptera och erkänna min alkoholism när det inte längre var knutet till en massa konstiga krav om kapitulation och annat sekttänk. Jag vet idag att drickande är uteslutet för mig.)

2007-06-27

Känner mig trött på AA, allas personliga tolkningar av allt, den bisarra uppfattningen av Gud, människor som inte vill ta tag i sina liv utan springer på möten stup i kvarten, det otroligt barnsliga och egocentrerade flumsnacket. Jag skäms över att vara där. Vad tänker egentligen en utomstående eller en professionell yrkesman?

2007-08-08

Igår på stranden bad jag Gud innerligt om att få slippa bli galen. Ibland känns det som att jag är på väg att bli sinnessjuk. Varför är jag fortfarande så rädd efter alla år + steg?

2007-08-10

Totalt nederlag. Erkänna. Första steget. Jag har sånt motstånd fortfarande. Jag är lite annorlunda, lite smartare. Jag betraktar AA lite utifrån fortfarande. Är det dags att bestämma sig snart? Jag är ju redan med, samt gör en massa saker. Är det inte lika bra att bara bestämma sig för att tro på det och tycka om det? 100%. Eftersom jag ändå förmodligen är fast här resten av livet. Förmodligen är ordet... Jag letar efter en bakdörr.

Jag vet att jag är alkoholist. Jag hade sug, besatthet, ohanterliga känslor... Men accepterar jag AA som lösningen? Verkar inte riktigt så, fullt ut. Fortsätter jag att gå bara av rädsla?

Samma motstånd som min väninna har. Chicagofolket verkar lättsammare dock än Pacific Group. Fascist-PG.

Förresten, det känns absurt att efter 3 1/2 år fortfarande sitta och älta grundläggande förstastegs-grejer. 90 personer i samma rum som är entusiastiska över att de drack sönder sina liv. Som en hobbyförening. Galenskap! Hur hamnade jag här?

2007-08-16

Jag är så trött på den här sekten. Man ska vara nån sorts perfekt jävel som bara låter sig trampas på och om man har en annan åsikt så lever man i förnekelse och kommer snart att dö av spritförgiftning eller sinnessjukdom. Jag tvivlar starkt på att jag har nån gottgörelse att göra till x. Eller ens till ALLA på min niondestegslista. Ibland är skadan mot mig själv DEN ENDA som uppstått eftersom jag förstör mitt liv med negativa tankar. Skulle jag lämna AA skulle jag behålla Gud. Ingen AA-fascism ska få ta det ifrån mig.

2007-08-18

Är trött på AA. Det hjälper inte! Jag tror tvärtom att man blir galen av att ständigt tänka på och prata om sina karaktärsdefekter m.m. Det är galenskap att umgås med massa AA-folk hela tiden. Springa på en massa möten varje vecka och slösa bort den lilla fritid man har. Trött på att ständigt tänka på en massa steg och principer hela tiden. HELA TIDEN.

Jag vill skjuta skallen av mig. Och några andra. Vill inte gå på några fler möten. Det känns så andefattigt, så inåtvänt och inavlat. Vill inte träffa fler cyniska människor.

2007-08-19

Förresten, jag förstår nu hur svårt det måste vara att lämna en sekt. Även AA-människor bygger upp en föreställning om på vilket sätt man måste tänka för att överleva. Att överge den föreställningen känns obehagligt eftersom det ligger ett sorts hot bakom att man/jag kommer antingen missa nånting eller bli sinnessjuk eller dö.

Gud, hjälp mig att se det större perspektivet! Den stora frågan, den breda vägen, den djupa kärleken. Hjälp mig att söka överallt, inte bara i AA.

2007-08-21

Det är typiskt för vår tid att diagnosticera och sjukdomsklassificera allting, och det letar sig in i AA. Dels alla termer som kommer från behandlingshemmen: borderline, ADHD, beroendepersonlighet, vuxet barn etc. Dels alla AA-freaks som älskar att kokettera med hur sjuka vi är - att vi är födda med det, att vi är psykopater. Och nåde den som har en lite avvikande uppfattning; att man inte gått lika långt som vissa andra, att det finns vissa variationer, grader o.s.v. Då lider man av förnekelse - förnekelsens sjukdom.

Jag vill bort från extremismen, de hårda gränsdragningarna, det sekteristiska kontrolltänkandet, de självutnämnda doktorerna i AA, personkulten i USA.

2007-08-26

Sitter i Philadelphia. Planet försenat p.g.a. fel på luftkonditioneringen. Det ska bli skönt att komma hem.

Jag vet vad jag har svårt för i AA just nu. Attityder och åsikter som jag själv i högsta grad anammat, men som jag nu tycker är sektiga. Att det bara skulle finnas EN lösning. Väljer man inte den så DÖR man. Självgodheten och ironiserandet över alkoholister som står utanför AA och är nyktra på egen hand, eller som inte gör 12 steg. Vilka är vi att värdera och döma andras liv? Och t.o.m. på andras bekostnad plocka poänger och göra oss roliga. Grandiost beteende.

För Gud är större än AA och till och med Stora Boken säger att vi endast vet mycket lite. Om Gud verkligen rår över människorna så har AA-människor knappast något mandat att vara åsiktspoliser eller domare. Ej heller bödlar för den delen.

Viktigast är - att tro. Det är det som allt handlar om.

Guds vägar är outgrundliga, skiftande, djupa, mångfaldiga, kärleksfulla. De är oändliga och så omfattande att ingen människa ens kan närma sig klarhet eller begripa en bråkdel. Vi borde vara tacksamma för att vi har en lösning. En av flera. Vill vi uppriktigt hjälpa andra människor att finna sin egen väg? Eller bygger vi ett bländverk där människorna som kommer till AA endast är medel för våra mål? Pacific Group verkar vara just så.

2007-08-30

Jag kan inte sova p.g.a. jetlag. Samt en massa ångest.

Det här är den värsta krisen jag nånsing gått igenom i AA. En sida vill lämna allt. Jag tror inte på det längre. Jag tror inte på det viktigaste: maktlösheten och oförmågan att hantera mitt liv. Tror man inte på DET så blir det mycket svårt att gå på AA. För att gå flera i veckan och lägga ner så mycket tid och energi krävs en sådan föreställning. Även en tro på att det kommer gå illa om jag inte går på ett möte.

Och just nu är jag livrädd. För det känns som att jag är nära ett avgörande i frågan att lämna AA, och det skrämmer skiten ur mig. Tänk om jag har fel? Vad händer med allt som jag byggt upp under tre år, alla bekanta, vänner, allt social umgänge. Det mesta av mitt umgänge ligger i AA. (Just det som jag var rädd skulle hända för några år sen.)

Jag vet nu PRECIS hur det känns att vara en avhoppad sektmedlem. Tvivlen på en själv, ensamheten, rädslan, vakuumet - vad ska jag tro nu?

Kan jag verkligen fortsätta gå på möten om jag inte delar samma grundkapitulation som de andra? Det är just den grejen - jag kan inte kapitulera villkorslöst inför att gå på möten resten av livet. Eller jo, kanske om det är 1-2 möten i veckan. Men inte 7 möten i veckan samt springa på avgiftningen och föra budskapet. Samt sponsra folk!!!

Jag identifierar mig sällan med rövarhistorierna. Jag köper inte att vi alla är exakt likadana; själviska, manipulativa, elaka o.s.v. att det bara skulle finnas en typ av alkoholist.

Jag köper inte feltänket i att de som kommer tillbaka efter ett återfall säger att det alltid slutar på samma sätt. De som klarar sig fint utan AA kommer ju inte tillbaka och berättar det.

Dessutom tror jag det finns grader av alkoholism samt att det har betydelse för hur ens liv såg ut i missbruket. Jag umgicks t.ex. aldrig med andra missbrukare, utan med vanligt intelligent folk. Mitt tänkande, eller snarare min moral, var aldrig så fucked up som nån som druckit och knarkat varje dag på gatan. Och jag är t.o.m rädd för att skriva ner de här sakerna. "Du lider av förnekelse" ringer i mitt huvud, och jag undrar om det är en av AA:s felmekanismer som får mig att känna så.

Det kusliga med AA är att ingen tjänar på tankekontrollen. Alla utövar den av ren välvillighet. Det finns ingen som får makt eller pengar, som i andra sekter. Andra sekter är mer begripliga i ljuset av detta. I AA flyter dogmerna och pseudovetenskapen runt av sig själva. "Det är en progressiv sjukdom fast jag inte dricker". En myt som baseras på ett enda fall taget ur Stora Boken.

Det som känns hemskast med att lämna hela skiten är att vara ensam med de problem och rädslor jag faktiskt har kvar att bearbeta. Att prata med en AA-vän om såna där känslogrejer är otroligt lätt och befriande.

Är trött på cynismen - skratten åt de mest horribla historierna innanför och utanför mötena. Man nästan stoltserar med sina krigshistorier, och ibland försöker jag dra fram något hemskt ur mitt förflutna och finslipa det lite för att vinna acceptans. Men jag har knappt några såna där katastrofhistorier.

Behandlingshemmens symbios med AA skrämmer mig. AA-medlemmar blir terapeuter, tar betalt för att skola in folk.

Under steg nio fick jag en befriande känsla av att jag bara är en människa bland andra. Jag förstod plötsligt att alla människor bär på rädslor, problem, sår och funderingar och att vi alkoholister inte är annorlunda, om än bara extrema. Detta är ett friskhetstecken. Jag börjar bli känslomässigt frisk, och t.o.m. Stora Boken säger "vi har trots allt fått en hjärna att tänka med."

Jag tänker inte fortsätta förneka mig och göra mig mindre än jag är genom att ständigt referera till mig själv som sjuk. Jag är frisk! (Får jag säga så???)

Gud är för mig allsmäktig, oändlig godhet och har skapat allt, så Gud finns inte bara att nå i AA. Jag kommer inte att dö och jag kommer inte att bli galen.

2007-09-02

Just nu försöker jag hitta bra anledningar för att gå på AA. Vad är det för djävulsk mekanism som hela tiden försöker dra mig tillbaka? Jag är rädd för att lämna AA. Verkligen.

2007-10-17

Katastrofdag på jobbet. Jag har surfat och läst Orange Papers AA-kritik på nätet hela dagen.

Ringde en före detta AA-medlem. Det blev lyckat. Denne har upplevt många liknande saker som jag och verkade också behöva tala med någon. Tänk, efter över 2 år utan AA så känner denne sig fortfarande skadad av det, men höll dock med om att det fanns vissa bra saker också. Verkar vara en sund person.

Jag kände en stor frid efter samtalet. Jag tog av mig mitt AA-halsband och satte tillbaka det gamla. Såg mig i spegeln och gillade det jag såg. Jag börjar veta vem jag är. Börjar bli kongruent.

Jag har tagit beslutet nu. Jag kommer att lämna AA. Nu är det sagt och skrivet. Jag kom fram till det idag. Det kommer kanske ta lite tid. Fast egentligen kunde jag lika gärna göra det nu.