www.aakritik.info

En kritisk sida om Anonyma Alkoholister och tolvstegsrörelsen

Min resa ut ur AA

Om Anonmya Alkoholister hade varit t.ex. en hobbyförening så hade det inte varit särskilt svårt att lämna den, förutom saknaden av vännerna i den.

Men i AA finns ett grupptänkande som är likt andra sekters. Jag kände då och då att nånting inte stod rätt till, men jag vågade aldrig lyfta på locket för såna tankar. När jag väl gjorde det, så var det oerhört smärtsamt och jag trodde jag skulle bli galen.

På AA får man lära sig att man har en sjukdom som gör att man aldrig kan lita på sig själv och sina tankar. Enligt detta sjukdomsbegrepp är man i grunden oärlig och lever i ständig förnekelse. Enda möjligheten att bryta förnekelsen är att ständigt gå på AA-möten. Slutar man gå så blir man antingen psykiskt sjuk (det anses vara en del av den känslomässiga biten av sjukdomen) eller så börjar man snart att dricka igen. Man har en så kallad "beroendepersonlighet", ett begrepp som kommer från Minnesota-industrin, men som bygger på de ursprungliga idéerna om alkoholism från Stora Boken som skrevs på 30-talet.

Jag var livrädd när jag började skriva ner mina kritiska tankar.

Jag var på en AA-retreat i USA där det som vanligt talades om att man måste kapitulera fullständigt, ge upp sin vilja, omfamna de andliga principerna och ägna så mycket tid som möjligt till att hjälpa andra alkoholister och föra "budskapet" vidare. I över två års tid försökte jag KAPITULERA inför dessa ideal. Jag ville verkligen få känna friden som utlovades, att fullständigt få vara en del av rörelsen. Men hela tiden i mitt inre kände jag att jag inte var som de andra på AA - att mitt supande dessutom var ganska olikt många av de andras. Och jag trodde verkligen på att denna känsla var en del av min FÖRNEKELSE, så jag försökte begrava den i mitt inre. För jag ville ju inte bli psykiskt sjuk eller börja dricka igen! Framförallt var jag livrädd att nån skulle förstå av mina delningar att jag led av förnekelse och inte hade kapitulerat ännu.

I kanske till och med tre års tid, alltså, levde jag med den här konflikten inom mig. Stod med ett ben utanför AA och med ett ben innanför. Detta hade jag också fått höra kommer leda till sinnessjukdom, så man måste dra in benet till AA fort.

Trots att jag gjorde mycket service, gick på 4-5 möten i veckan, hade 4 sponsirer som jag hjälpte, bad mina böner varje dag, gjorde mina steg, så blev jag inte kvitt konflikten. Jag kände alltid att jag kanske borde göra lite till för att visa min ödmjukhet inför Gud.

För även om det inledningsvis sägs att man får definiera Gud som man vill ("Gud, så som jag uppfattar honom"), så visar det sig ändå i slutändan att Gud inom AA-rörelsen är förknippad med en massa krav. Man måste vara osjälvisk, man måste hjälpa andra för att få behålla det man fått, man måste göra service m.m.

Inom AA ser man det förstås som att man är ödmjuk inför SJUKDOMEN alkoholism. Gud vill ju rädda mig, och alla handlingar jag gör inom AA är ju ett sätt att nå Gud. Men i själva verket är det AA-rörelsen man ödmjukar sig för.

När jag satt på AA-retreaten så kändes det plötsligt som att jag såg allt utifrån. Jag tänkte att det ju är vansinnigt att så många människor sitter i samma rum och fortfarande är entusiastiska över att de är "maktlösa inför alkoholen och förlorat kontrollen över sina liv". Detta ständiga ältande av sitt egna forna drickande, denna fascination över sina misslyckanden som är så stark att de fortfarande efter 10 års nykterhet med entusiasm vill diskutera Steg 1. De enda jag kunde identifiera mig med var dem som delade om att de ännu inte kunnat kapitulera och att de kände sig vilsna och förvirrade.

Idag förstår jag varför. De är innerst inne intelligenta och reflekterande människor och denna sida reagerar djupt inom dem mot de förenklingar och dogmer som AA erbjuder.

När jag tänker efter så inser jag att alla mina vänner utanför AA alltid har sett mig som en intelligent, intellektuell, duglig och reflekterande människa. Ingen i AA har uppmärksammat dessa kvalitéer. Tvärtom ses intellektuell läggning som ett hot, eftersom "lösningen ligger på det andliga planet".

(Det kan bara vara i en sekt som intellekt är motsats till andlighet.)

Så satt jag på flygplatsen på väg hem från USA. Jag kände mig förbittrad över alla galenskaper jag fått se i "moderlandet". AA-folket i Los Angeles var överhuvudtaget ytliga och dryga. AA:s kanske mest kända oldtimer, Clancy I, saknade överhuvudtaget själv ödmjukhet när han satt och myste över alla som firade födelsedag på stormötet och tackade honom "för strukturen i denna grupp". Princip före person enligt traditionerna? Nej, knappast.

Jag skrev i min dagbok att om jag nånsin lämnar AA så tar jag med mig Gud. För om Gud är allt så är Gud oändligt mycket större än AA. Jag skrev också att jag nu förstod hur en sektmedlem känner sig som vill hoppa av. En insikt som kom från ingenstans!

Väl tillbaka i Sverige tänkte jag att jag bara skulle gå på ett möte i veckan, för jag gillar ju trots allt stämningen på mötena och brukar känna mig lugn och positiv efteråt. Detta höll bara i en månad. Mitt 9:e-stegsarbete samt allt mitt ifrågasättande och skrivande hade börjat dra igång de friska mekanismerna i min personlighet. Varje gång jag gick på ett möte startade en enorm konflikt inom mig som tog två dagar att komma över. För när tio alkoholister på ett möte säger att de är maktlösa inför alkoholen och sina känslor så börjar man lätt att tro på det igen. Så starkt är det psykologiska grupptrycket i AA. Så funkar programmeringen av ens sinne. Efter att ha pratat med andra människor som lämnat tolvstegsrörelsen tog jag ett aktivt beslut att inte gå dit mer.

Det är inte lätt. För det sitter djupt inprogrammerat i mitt tänkande att jag är sjuk, defekt, lider av förnekelse och snart kommer dricka igen. Då och då kommer självtvivlen fram; "tänk om de har rätt på AA?"

Men jag lever ett annorlunda liv idag, ironiskt nog tack vare AA, där jag har tillförsikt, glädje, vill göra bra saker för mig själv, vågar lita på det jag känner, har ett rikare socialt liv. När jag håller mig till det så känns det lugnt och tryggt.

Tidvis var jag själv väldigt fanatisk inom AA. Jag trodde stegen var lösningen på allt och lösningen för alla. Jag var själv en förespråkare för att inte ta sina känslor och sig själv på så stort allvar utan istället hänge sig åt stegarbetet och gemenskapen för då kommer Gud snart. Jag bad mina sponsirer att se på sitt liv som att ALLT de hade tänkt och gjort och känt under missbrukstiden hade lett dem till flaskan och därför måste de ge upp ALLA föreställningar om sig själva nu, liksom jag fick lära mig att ta avstånd från allt i mitt tidigare liv.

Jag försöker att inte ha dåligt samvete över det. En sekt fungerar enligt vissa mekanismer och vem som helst kan bli indragen i dem. Speciellt vi alkoholister som söker en väg ut ur vår desperation.