www.aakritik.info

En kritisk sida om Anonyma Alkoholister och tolvstegsrörelsen

Sjukdomsbegreppet

Så som vetenskapen och vården tycks definiera alkoholism är (ungefär) att sjukdomen består av en genetisk och/eller genom långvarigt drickande uppnådd överkänslighet för alkohol, d.v.s. ett sug och en stark effekt av berusning. Detta i kombination med olika andra personlighetsegenskaper och sociala omständigheter såsom depression, aggressivitet, utsatthet m.m. leder till en ond cirkel där man ständigt återkommer till drickandet. Möjligtvis är detta ett inlärt negativt beteende. Det talas även om flera typer av alkoholister med olika särdrag. Drickandet leder naturligtvis till sociala, psykiska och fysiska konsekvenser. Man blir förstås i nån mening känslomässigt "sjuk" av att ständigt utsatta sig för detta beteende.

I AA och hela tolvstegsrörelsen är dock denna känslomässiga sjukdom utvidgad. I det sjukdomsbegrepp som uppstått inom AA talas om att man har en missbrukarpersonlighet - ett sorts känslomässigt själsligt hål som fanns långt innan man började dricka/droga. Detta själsliga hål går aldrig att komma över helt utan är en sorts permanent psykisk sjukdom där ens sätt att tänka är annorlunda andra människors och där ens tankar ständigt tar en ut på villovägar som i slutändan alltid leder till att man börjar dricka eller droga igen. Man tycks ständigt vara oärlig mot sig själv och andra och kan aldrig fullt ut lita på sig själv.

Minnesotabehandlingarna tycks vara en av aktörerna som lär ut denna sjukdomsbild. Inflytelserika AA-grupper och talare i USA betonar den också starkt, men egentligen finns den i hela AA.

Nedan följer några vanliga historier, dogmer och slogans som frekvent förekommer inom AA som visar på att detta sätt att tänka kring sjukdomen existerar:

Jag har inte varit på möte på en vecka. Jag känner hur jag blir mer irriterad och tappar min sinnesro."

"Mötena är min medicin. Jag kommer hit för att fylla på."

"Nykterheten är en färskvara." (Förra veckans möten hjälper inte den här veckan.)

"Jag gick mindre och mindre på mötena och slutade sen att gå helt. Efter några månader tog jag ett återfall." (De människor som slutar gå på AA och klarar sig bra kommer ju inte tillbaka för att berätta det. Därför ser det inifrån AA-gemenskapen ut som att det alltid går dåligt om man slutar gå på mötena. Man ser ju bara de som har misslyckats.)

"Det spelar ingen roll om jag äter för mycket, dricker för mycket eller spelar för mycket. Dessa saker är bara symptom på min sjukdom."

"Jag kände mig annorlunda redan när jag var liten."

"Jag lider av alkoholism. Om jag inte ständigt arbetar med mig själv så kommer smärtan bli så stor att jag till slut börjar dricka igen."

Jag har t.o.m. hört en kille påstå att s.k. old-timers i USA hävdar att den känslomässiga sjukdomen är progressiv och därför måste man hela tiden jobba ännu hårdare med sig själv ju längre tid man varit nykter.

Vad jag förstår så finns det inget vetenskapligt belägg för att det existerar en sån här missbrukspersonlighet eller permanent känslomässig sjukdom som kallas alkoholism. Detta verkar ha uppstått inom tolvstegsrörelsen själv. Problemet med AA är just att lekmän med svåra känslomässiga problem träffas i grupp och definierar sin egen sjukdom. När någon på mötet berättar om ett starkt personligt känslomässigt problem och knyter det till sin alkoholism så känner några av deltagarna igen sig och börjar applicera det på sig själva. Sedan går den nya "kunskapen" runt runt i grupperna och blir ytterligare en dimension till den s.k. sjukdomen alkoholism. Det tycks mig som att mycket lite kunskap och vetenskap utifrån tränger in till AA. Få verkar ha läst i några andra källor och den "nya" information som faktiskt kommer in har de som gått Minnesotabehandlingar tagit med sig. Dessa Minnesotabehandlingar har ofta AA-medlemmar anställda som behandlare.

Jag minns själv vilken aha-upplevelse jag fick när någon på ett möte berättade att en missbrukares personlighet är som en tårta där det fattas en bit. Just vid den tidpunkten var jag ganska ny och hade ett stort tomrum inom mig och blev naturligtvis glad över att ha en förklaring. Tyvärr skapades då också en föreställning hos mig som jag senare tycker har motarbetat min utveckling. För det uppstår en inre konflikt när jag känslomässigt börjar bli stabil och klartänkt men samtidigt ser mig som sjuk.

AA:s tredelade sjukdomsbegrepp lyder ungefär så här:

* Fysisk allergi (d.v.s. onormalt sug som uppstår när man tar ett glas alkohol)

* Mental besatthet (oförmåga att låta bli det första glaset trots allvarliga konsekvenser)

* Känslomässig/själslig sjukdom. Den känslomässiga sjukdomen leder till den mentala besattheten. Sjukdomsbegreppets konsekvenser i rörelsen

Vad har det för konsekvenser att AA-människor ser sig som permanent känslomässigt sjuka?

För det första är en av de starkaste föreställningarna i AA att man måste gå på möten regelbundet resten av sitt liv för att hålla sjukdomen i schack.

Eftersom man regelbundet får höra på mötena att det går åt helvete, d.v.s. man kommer att börja dricka igen eller bli tokig, om man lämnar AA så blir man mentalt fastlåst där. Många som kommer till AA tycker väldigt mycket om gemenskapen och stämningen där, så för dem blir det aldrig ett problem. Men de som inte trivs på AA och/eller inte kan ta till sig den hjälp som erbjuds riskerar att få det väldigt svårt. De kommer till AA när alkoholen har fört dem till nån sorts botten och de är som mest sårbara och får då höra av AA-medlemmer som till synes verkar må bra att det kommer gå dåligt för dem om de lämnar AA, vilket ger en djup känsla av misslyckande när de inte lyckas lösa de känslomässiga problemen i sina liv men väljer att stanna kvar av rädsla.

Det finns också på många håll inom AA en stark tro på att arbetet med de 12 stegen är lösningen på alla problem och att detta program är perfekt. Den som inte lyckas lösa sina problem antas då inte ha varit tillräckligt grundlig eller inte varit helt ärlig. Felet ligger alltid hos individen. Detta, tror jag, grundar sig i att man bara har en enda sjukdomsbild. Alla antas vara lika och de variationer som finns beträffande mängd alkohol, antal konsekvenser, social situation m.m. ses endast som olika stadier i den progressiva sjukdomen alkoholism. När det kommer en nykomling till mötena hör man ofta folk dela "Se till likheterna, inte skillnaderna!" för att uppmuntra personen att stanna kvar.

Att ifrågasätta sjukdomsbegreppet räknas som förnekelse och tas inte på allvar. Ofta har jag hört folk på möten säga just "jag lider av förnekelsens sjukdom". Ordet förnekelse avser, enligt mig, att man vägrar inse alkoholens skada i ens eget liv och att man därmed inte vill sluta dricka, samt att man skyller ifrån sig. I AA har ordet förnekelse den utökade betydelsen att man ifrågasätter sjukdomsbegreppet, att man är ovillig att gå på mötena, att man är ovillig att arbeta med 12-stegsprogrammet. En del av sjukdomsbegreppet är ju just att man är fullkomligen maktlös inför alkoholen och sitt känsloliv och att denna maktlöshet varar livet ut. Att t.ex. påstå att man kan lära sig avstå från drickandet själv anses som förnekelse.

Det intressanta som jag upptäckte är att ganska många AA-medlemmar (inklusive jag själv) tycks känna någon som nyktrat till på egen hand eller klarat sig själv utan att gå på AA-möten efter sin behandling. Ibland hör man någon berätta på ett möte "Jag har en gammal suparkompis som är nykter och jag har försökt få honom att komma med till AA, men han vill inte. Men vad vet jag, han är kanske bara en storkonsument. Jag känner att jag har sjukdomen." Det uppstår en skev logik som alltid utgår från att man måste gå på AA. Den som inte vill gå på AA lider av förnekelse. Om denne person ändå klarar sig bra så var han/hon ingen riktig alkoholist.

Eller, eftersom AA-medlemmar skiljer på äkta nykterhet (d.v.s. stabilt känsloliv) och "torrfullhet" (man dricker inte men har ett kaotiskt känsloliv), så gör man en värdering av alkoholister som står utanför. De anses inte vara nyktra på riktigt. (Utifrån samma logik kan man ibland få höra folk dela till nykomlingen på mötet: "Jag vill hälsa dig som är ny välkommen. Jag fick lära mig att ingen kommer till AA av misstag.")

I religiösa sekter kan man t.ex. påstå att medlemmen blivit besegrad av synd för att åstadkomma en motivation att ansluta sig till rörelsen. Så är fallet med Oxfordrörelsen ur vilken AA härstammar. Jag har har funderat över om man i AA bara har bytt ut ordet "synd" mot "alkohol" och "ohanterligt känsloliv".

Kan det vara så att sjukdomsbegreppet inte har något vetenskapligt värde, utan har till syfte att du ska stanna kvar i AA resten av ditt liv?