www.aakritik.info

En kritisk sida om Anonyma Alkoholister och tolvstegsrörelsen

Beroendet av möten

Ett väldigt märkligt fenomen, som verkar vara mycket påtagligt hos de flesta regelbundna AA-besökare, inklusive mig själv, är beroendet av AA-möten för att må bra. Jag kände ofta att om jag hade varit borta från ett möte mer än två dagar så började jag bli rastlös, orolig, irriterad och lite arg. Att komma till mötet och sitta tyst i en timme med andra och lyssna när folk pratar, en efter en, var väldigt lugnande.

Ofta hör man folk dela ungefär såhär: "Nu har jag inte varit på möte på länge och jag känner hur allt blir kaos igen. Jag känner mig orolig och bråkade med min sambo i morse." o.s.v.

Eller: "Jag har en andlig bristsjukdom. Mötena är min medicin. Hit går jag för att fylla på".

Eller som en variant: "Jag tvivlade på om jag var alkoholist, men så tänkte jag att eftersom medicinen fungerar så har jag antagligen sjukdomen."

Inom tolvstegsrörelsen är detta beviset för det faktiskt finns en beroendesjukdom där man har ett permanent ohanterligt känsloliv. Jag trodde länge på det själv, eftersom det var självupplevt.

Jag tror idag att det inte finns någon sådan bristsjukdom, (med betoning på sjukdom). För visst hade jag "andlig brist" när jag kom, men det var resultatet av åratals spritintag på mina känslor och rädslor samt isolation och konflikter med andra människor. Detta är naturligt och förklarligt och går att komma ur genom envetet arbete och att gå emot sina rädslor. Alkoholister är knappast annorlunda andra människor, om än startsträckan kan vara längre för många. Men eftersom man hela tiden får höra att man är maktlös inför sina känslor, att man är känslomässigt sjuk, att man inte kan hantera sitt liv, att ens tankar och viljor är egoistiska och farliga, så agerar man också så, undermedvetet. Man får i AA inte lära sig att på djupet hantera livet. Istället får man nån sorts lyckokick vid varje möte, som tillfälligt täcker över hålet. (Det är ofta en väldigt positiv, eller åtminstone finstämd, atmosfär på mötena.)

När jag på allvar började skriva ner mina kritiska tankar om AA och göra upp med de här idéerna och börja lita på mina egna känslor och tankar så försvann också automatiskt stora delar av det här mötesberoendet. Det var inte längre nån skillnad huruvida jag varit borta från mötena i två dagar eller en vecka eller två. Jag tror också att om man inte på allvar ifrågasätter AA och tänker igenom vad ens trossystem och hållning är, så finns det risker med att lämna rörelsen eftersom man fortfarande är kvar i maktlöshetstänkandet. Det tenderar att bli en självuppfyllande profetia. Programmeringen är stark hos den som varit med i några år.

I ett filosofiskt perspektiv är förstås ALLA människor maktlösa inför sina liv. Ingen vet med säkerhet om de kommer leva imorgon eller om jobbet finns kvar eller om frun/maken fortfarande älskar en. När man går på möten får man dock känslan av att denna maktlöshet i högre grad skulle gälla alkoholister än någon annan. Förvisso har många försökt styra sina liv med järnhand innan de blev nyktra så det är då sunt att börja slappna av och förstå att det säkert löser sig utan denna kontroll. Men en del tycks använda denna "maktlöshet" som en ursäkt för att inte ta tag i viktiga saker i sitt liv. Man fortsätter det ansvarslösa beteende som man hade i sitt drickande. Dåliga beteenden motiveras med att man har en känslomässig sjukdom som man är maktlös inför. Det bästa är att "släppa taget", d.v.s. göra ingenting.

Mycket av de här tankesätten, tror jag, har utvecklats av dem som är mötesberoende. De går på möten nästan varje dag eller till och med flera gånger om dagen. Så fort de känner sig lite rastlösa eller känner att de borde göra något så går de på ett möte. Där får de en liten energikick som lindrar smärtan tillfälligt. Ungefär samma beteende och mekanism som med alkoholdrickandet. Tyvärr uppmuntras det här beteendet ofta indirekt i AA.

"Jag har aldrig ångrat att jag gått på ett möte." hör man då och då.

"Mötena är min medicin."

I början uppmanas man även att gå 90 möten på 90 dagar, eller 120 möten på 120 dagar.

Dessa mötesberoende tycks mig bara bli knepigare och knepigare ju längre tiden går. De tar aldrig tag i något utan väntar bara på den där dagen då något mirakel ska ske. Mirakel som de hör talas om på mötena och som sker i vissa medlemmars liv - de som går till handling och tar tag i saker i sina liv.

Självklart kan man som alkoholist ha alla möjliga psykiska problem och sjukdomar som kräver sina speciella professionella behandlingar. Men att sortera dessa under "beroendepersonlighet" och tro att alla alkoholister är likadana och behöver gå på möten resten av livet är en grov förenkling av komplexa problem och förmodligen ett medicinskt övergrepp.